Empati var ett ideal i 1800-talets behandling av psykisk ohälsa

Av Gisela Lindberg - Publicerad den 18 juni 2024
Kopparstick från tidigt 1800-talet av en scen där magnetisören står och skickar strålar ur sina händer mot en neurotisk kvinna som sitter i en stol. De har tidsenliga kläder på sig.
Behandlare utövar animal magnetism. Källa Wikimedia.

Samma frågor som ställs inom dagens psykoterapi och psykiatri ställdes av behandlare under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Tvärtemot vad vi kanske tror var medkänsla ett viktigt ideal. Dåtidens psykiatriker och psykoterapeuter kunde klaga över att de kämpade i motvind för sina patienter. Det berättar Cecilia Riving, historiker vid Lunds universitet, i en ny bok.

 

Animal magnetism, sänglägesterapi och hypnos – alla är exempel på metoder som har använts för att behandla psykisk ohälsa. Historikern Cecilia Riving har i sin bok Hela människor tagit ett stort grepp om behandlarnas roll i mötet med psykiskt sjuka från sent 1700-tal till 1924. En tid då vi hittar rötterna till dagens terapeutiska landskap.

– En av poängerna med min bok är att frågan om hur man bemöter patienter är aktuell och debatteras ännu idag. Vad beror psykisk sjukdom på? Hur ska den behandlas? Vilken roll har behandlaren? Jag har velat visa hur rötterna till de diskussioner som förs idag ser ut, säger Cecilia Riving.

Hon tar upp sex behandlingstraditioner som växer fram och dominerar under olika tidsperioder från sent 1700-tal till tidigt 1900-tal och fokuserar på att undersöka hur behandlare har sett på mötet med patienten och på sin egen roll. Det handlar om vilka ideal och teorier man lyft fram, inte om hur det gick till i praktiken.

Precis som idag hade man olika förklaringar till psykisk sjukdom. Inom den lära som uppstod under sent 1700-tal och så småningom skulle utmynna i psykoterapin – den animala magnetismen – trodde man att det fanns ett magnetiskt flöde, ett så kallat magnetiskt fluidum, i hela makro- och mikrokosmos och att det hade hamnat i olag i kroppen. En magnetisör kunde då genom magnetiska strykningar med handen återställa ordningen i flödet. Under 1800-talet övergick metoden successivt i hypnosen. Där övergav man teorin om ett fluidum och tänkte i stället att roten till det onda fanns i patientens undermedvetna.

– Både magnetisören och hypnotisören hade mycket viktiga roller eftersom de ansågs besitta kraften att försätta patienterna i ett tillstånd där man kunde nå deras inre och skapa harmoni, berättar Cecilia Riving.

Psykiatrin blev en egen medicinsk disciplin på 1860-talet. Inom den var förklaringen till psykisk sjukdom framför allt kroppslig och biologisk. En ordination som dök upp i början på 1900-talet var ”sänglägesbehandling”. 

– Medan man inom 1800-talets psykiatri verkligen trodde på möjligheten att kunna bota psykiskt sjuka fanns det nu en hjälplöshet inför alla kroniska fall och läkarens uppgift blev framför allt att ge kroppen förutsättningar för att kunna läka sig själv genom vila. Nu byggdes hospitalen om så att patienterna kunde ligga på rad i stora salar och vila, berättar Cecilia Riving. 

Platsen spelade en viktig roll i den här behandlingen. De lasarettsliknande salarna var en symbol som kunde visa att patienterna faktiskt hade en sjukdom och att det inte handlade om anstalter där ”avvikande” personer enbart skulle låsas in och straffas.

Empati ett uttalat ideal 

– Gemensamt för behandlarna inom de olika traditionerna är att de är upptagna av relationen med patienten och sin egen roll, säger Cecilia Riving.

Många behandlare, till skillnad från vad vi kanske tror idag, drevs också av ett brinnande engagemang för att hjälpa patienterna. 

– De menade att det krävdes stor empati, men också auktoritet, för att behandlingen skulle kunna påverka. Auktoritet var en förutsättning för det förtroende som man ansåg var avgörande för en lyckad behandling. Förtroendet behövdes också för att patienten skulle känna sig trygg och öppna upp sig, vilket gav viktig kunskap om sjukdomen. Inom alla traditioner menade man att behandlaren måste vara en inkännande, pålitlig och hänsynsfull person för att kunna förstå patienten på riktigt, säger Cecilia Riving.

Historisk förståelse för dagens behandlingar 

Det har forskats på behandlingstraditionerna var för sig tidigare, men ingen har tagit ett så stort grepp innehållsmässigt och om en så lång tidsperiod.

– Det är först på det sättet det blir möjligt att se större tendenser, mönster, överlappningar och revirstrider mellan de olika traditionerna om vilken roll behandlaren ska ha. Det ger en förståelse för varför psykiatrin och psykoterapin ser ut som de gör idag och en insikt i hur historiskt föränderliga de är, säger Cecilia Riving.

Bakom boken ligger studier av tryckt material, som avhandlingar, vetenskapliga artiklar, handböcker i läkekonst och fallstudier. Den är upplagd efter de olika komponenter som krävs för ett behandlingsmöte, det vill säga en behandlare, en plats, en kunskapsgrund och en faktisk relation med patienten.

Inte en behandlingsmetod som är rätt

– Människor är komplexa – ett eget universum – och därför finns det kanske inte bara en behandlingsmetod som är rätt, menar Cecilia Riving. 

Hon tror att oavsett behandlingsmetod är medkänsla och förmågan att få till en relation mellan behandlaren och patienten av stor betydelse för hur det kommer gå. För att lyckas med detta krävs praktisk kunskap.

– Aristoteles kallar det fronesis. Idag kallar vi det ibland ”läkarblick” – en praktisk erfarenhet och intuitiv människokännedom som gör att behandlaren kan klara det oförutsägbara och oväntade i ett nytt möte, säger Cecilia Riving.

För att lindra psykisk ohälsa tror hon på en eklektisk modell, det vill säga att behandlaren lånar delar från de olika behandlingsmetoder som finns utifrån patientens person och symtom. Det är också viktigt att arbeta förebyggande.

– Hur vi behandlar och hur vi ser på de här tillstånden får oerhörda konsekvenser för de enskilda individerna, därför är det viktigt att vi pratar om det. Vi sitter inte med de färdiga svaren. Jag vill få till en diskussion om de här frågorna.

De stora anstalternas tid

Det finns en seglivad bild av psykiatrin under den här perioden att den låste in människor på fel grunder och att tillvaron på anstalten var omänskligt hård.

– Men riktigt så enkelt var det inte. Självklart var det en omskakande händelse att bli intagen på hospital och självklart kunde anstaltslivet vara plågsamt på flera sätt. Men man ska komma ihåg att samhället såg helt annorlunda ut vid den här tiden. Många människor levde i stor fattigdom och misär och kunde inte klara sig på egen hand. Ofta söktes intagning för en person när det inte längre gick att hantera situationen i hemorten. 

På sjukhuset erbjöds det som personen ansågs behöva för att bli frisk: fasta rutiner, meningsfullt arbete, regelbundna måltider, omsorg om hygien, vackra omgivningar… Målet var att patienterna skulle bli friska och kunna komma hem igen. Samtidigt som behandlingen skulle gynna patienterna avlastades också lokalsamhället från svårhanterliga och kanske våldsamma individer och psykiatrin hade en uttalad skyddsfunktion. Så omsorgen om individen och om samhället var två sidor av samma mynt, säger Cecilia Riving.

Rädsla för posthypnotisk suggestion

Hypnosen utvecklades på 1840-talet av den skotske läkaren James Braid och hade sin absoluta höjdpunkt på 1880-talet. Precis som magnetismen var den en medicinsk behandlingsmetod men också ett populärt nöje. I Sverige var läkarna skeptiska. De erkände dess starka kraft och förmåga att bota, men menade att kraften också kunde vara farlig i händerna på fel person. De var rädda för posthypnotisk suggestion, det vill säga att hypnotisören skulle instruera den sovande att denna exempelvis skulle gå och mörda någon utan att själv vara medveten om det.

Vem var patienten?

Behandlingstraditionerna hade olika typer av patienter. Inom anstaltspsykiatrin fanns framför allt patienter som betett sig så avvikande att de inte längre kunde hanteras i lokalsamhället, till exempel var våldsamma, inte ville arbeta, vandrade runt i bygden, pratade och handlade på ett konstigt sätt eller – när det gällde kvinnor – inte tog hand om hus och barn. Inom den tidiga psykoterapin behandlades främst patienter med stress, nervositet och trötthet, ofta med psykosomatiska symtom. Bilden idag är kanske att det mest handlade om neurotiska överklasskvinnor, men det var alla sorters människor som behandlades för nervositet: arbetare som tjänstemän och borgerskap, kvinnor som män.

Animal magnetism

Animal magnetism var en oerhört populär behandlingsmetod. Den utvecklades av den österrikiske läkaren Franz Anton Mesmer i slutet på 1700-talet och den bakomliggande teorin gick ut på att det skulle finnas ett magnetiskt så kallat fluidum som genomsyrar hela kosmos, både rymden och människokroppen, och att sjukdom beror på att detta har kommit i olag i kroppen.

I början använde Mesmer riktiga magneter, men sedan hävdade han att magnetisören själv hade kraften att med hjälp av strykningar över patientens kropp rätta till detta magnetiska fluidum.

Mesmer blev framgångsrik och hade en magnetisk salong i Paris dit överklassen kom med bland annat nervösa symtom. I salongen fanns ett cirkelformat kar fyllt med järnfilspån. Runt det satt de sjuka och höll i rep som kom ur karet, suckande och vaggande fram och tillbaka. Sedan kunde någon av de sjuka få en sorts kris och bars in i ett annat rum. I efterhand har man sett det som en sorts suggestionsprocedur. Magnetismen spred sig i hela Europa och växte ut till en hel underhållningskultur, med magnetisörer som åkte runt och höll i seanser inför publik.