HT-dagarna 2014

Tema: Sanningar

"Sanning" är ett stort ord med högtidlig klang, och vi skyggar inför det: det verkar så absolut, så helt utan nyanser. Påståendet att det i alla lägen finns olika sanningar har blivit en klyscha som vi garderar oss med för att slippa ge hugg på oss, samtidigt som vi framstår som vidsynta och toleranta. Med tanke på begreppets grundläggande positiva laddning är det påfallande hur ofta man talar om sanningen i negativa sammanhang: att få höra ett sanningens ord eller konfronteras med den nakna sanningen är inte odelat angenämt, lika litet som att möta sanningens ögonblick eller tvingas se sanningen i vitögat. "Dig smeker smickrets röst, hör sanningens en gång", löd Esaias Tegnérs stränga maning till Moder Svea. Under denna dimension av obehag ligger en föreställning som dagligen möter läsaren av de svenska dagstidningarnas kultursidor, nämligen att den sanna verkligheten är svår och tung. "Svärta" ska det vara, och lyckliga slut är definitionsmässigt "påklistrade".

 Men det finns andra sätt att definiera sanningen. Den engelske skalden John Keats’ grekiska urna förkunnade orakelmässigt att sanningen och skönheten är samma sak, och Johannesevangeliet lovar att "ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria" (Joh. 8:32). Här är sanningen i det mest upplyftande sällskap man kan tänka sig: skönhet är åtråvärd på alla sätt, och strävan efter frihet ses allmänt som något gott.

 Var står då dagens forskare i relation till sanningen? Ja, nog är vår hållning mer försiktig än den som företräddes av tidigare generationers vetenskapsmän: de drog sig inte för att hävda sin förmåga att tala om vad som faktiskt hände, och vad som verkligen var sant. Vi är mer pragmatiska, eftersom vi vet hur lätt man påverkas av personliga erfarenheter och av den egna samtidens värderingar. Men trots att vi inte kan göra anspråk på att nå absoluta sanningar, måste vi sträva efter att komma sanningen så nära vi kan, sporrade, inte hämmade, av medvetenheten om våra begränsningar. Somliga av oss tar fiktionen till hjälp, uppmuntrade av J. W. von Goethes begreppspar Dichtung und Wahrheit. Marianne Thormählen
Prodekan för forskning 2009-2014, Humanistiska och teologiska fakulteterna