Lovisa Brännstedt

Lovisa har fått med sig mycket ny kunskap och goda erfarenheter från sina internationella samarbeten. Hon betonar att det är utmanande att anpassa sig till en annan akademisk kultur, men det kan ge en lyhördhet gentemot internationella studenter som kommer till Lund.
 

Hej Lovisa, vilken är din institution och vilket är ditt ämnesområde? 
Jag är verksam som forskare vid Institutionen för arkeologi och antikens historia och är inriktad mot antikvetenskap, framförallt romersk historia.  

Du har nätverk utomlands och har mycket internationell erfarenhet. Är det några speciella förankringar eller samarbeten du vill lyfta fram? 
För mig som antikvetare är de svenska instituten i Athen och Rom ovärderliga. Att vistas där innebär att komma nära de kulturer som vi studerar inom ämnet och en fantastisk möjlighet att knyta kontakter med svenska och internationella kollegor. Några av de mest värdefulla vetenskapliga samtal som jag har haft har ägt rum i köket på institutet i Rom. På senare tid är det främst två samarbeten som har varit extra viktiga, dels min tid som post-doc vid Durham University i Storbritannien och dels min roll som vetenskaplig rådgivare i ett nordiskt scenkonstprojekt med säte i Bergen i Norge.  

Berätta mer om hur du kom i kontakt med dessa kollegor! 
Som så mycket annat spelar slumpen ofta en roll. Min mentor i Durham, Amy Russell, hade jag träffat vid en konferens när jag var doktorand och precis när jag hade disputerat befann vi oss båda i Rom, vi träffades över en cappuccino och Amy frågade om jag ville komma och tillbringa en tid i Durham. När det gäller scenkonstprojektet så föddes idén på Skandinaviska föreningen i Rom, Circolo Scandinavo. Tre av de blivande projektledarna var stipendiater samtidigt och möttes i sin fascination för den romerska kejsarinnan Livia. De talade då med en fjärde stipendiat som tipsade dem att ta kontakt med mig eftersom jag skrivit min avhandling om just Livia.  

Har det varit besvärligt att ansöka om finansiering för att bekosta dessa utlandsvistelser? 
Nej, det tycker jag inte. Det finns gott om stipendier och bidrag för utlandsvistelser, bara man är ute i god tid.

Har du undervisat utomlands? I vilka moment i så fall? Hur har studentgrupperna sett ut och hur tycker du att det har fungerat? 
Jag har undervisat masterstudenter på Svenska institutet i Rom och grund­studenter i Durham. I Rom var det en liten grupp, sex studenter, som hade givits stipendium att gå kursen och vi tillbringade mycket tid i fält. Det var naturligtvis fantastiskt att få bedriva undervisning på Forum Romanum. 

I Durham var det en betydligt större grupp och det märktes tydligt att de var studiemotiverade och hade fått med sig mycket kunskap om antiken från sina år i grundskolan. Där var kurserna inte kronologiskt upplagda, vilket fick mig att reflektera över alternativa sätt att strukturera vår grundutbildning i Sverige.

Brukar du undervisa ihop med kollegor? 
Ja, jag och min kollega Fredrik Ekengren ger kursen Barbarians & Romans till­sammans, vi håller alla föreläsningar ihop vilket är väldigt roligt, både för oss och för studenterna, åtminstone om man får tro kursutvärderingarna.  

Du har vistats vid det Svenska institutet i Rom vid flera tillfällen. Är det något som är möjligt för alla HT-forskare? 
Ja, institutet är öppet för alla forskare vid HT-fakulteterna så länge som det finns någon koppling till Medelhavsvärlden.  

Vad tycker du att du har fått med dig av dina utbyten och samarbeten, såväl forskningsmässigt, pedagogiskt som personligt? 
Jag har fått med mig jättemycket av mina utbyten och samarbeten såsom nya sätt att tänka pedagogiskt, hur en institution kan vara organiserad och hur man kan utforma forskningsprojekt. Det viktigaste är att ha lärt känna andra forskare, att ha träffats personligen gör det mycket enklare att fortsätta att ha kontakt när man väl är hemma igen.  

Vad har varit det bästa med dina utlandsvistelser? 
Det bästa har varit att lära känna nya människor och få nya vänskaper och insikter.

Vad har varit det mest utmanade? 
Det mest utmanande har varit att snabbt sätta sig in i en annan akademisk kultur, men det har å andra sidan förhoppningsvis gjort mig mer lyhörd för att hjälpa internationella studenter och kollegor att känna sig hemma i Lund.  

Du reser gärna hållbart? 
Ja, sedan några år tillbaka försöker jag i möjligaste mån att ta tåget utomlands och inse att resande måste få ta tid. Att åka till Rom tar cirka ett dygn, vilket gör det rimligare att göra en längre resa dit snarare än två korta. Senast jag var i Italien kombinerade jag det med en konferensresa till Salzburg och delade på så sätt upp tågresan.  

Har du några planer på ytterligare mobiliteter framöver? 
Ja, redan nästa vecka tar jag tåget till Bryssel tillsammans med kollegor i tanke­smedjan Humtank för att lära oss mer om hur högskolepolitik bedrivs inom EU och till hösten ska vi inom ämnet åka på fortbildningsresa till norra Grekland. Jag hoppas också få möjlighet att åka en sväng till Rom för att arbeta med min egen forskning. Och så skulle jag gärna återvända till Storbritannien.