Jakob Stenseke

Jakob använde Erasmus+ kompetensutvecklingsmedel för att resa till Göttingen och träffa en duktig senior forskare och hennes doktorander. Resan ner och hem var inte utan utmaningar, men det han fick med sig gjorde verkligen det hela mödan värt.
 

Hej Jakob, du är doktorand på Filosofiska institutionen. Inom vilket ämne? Vilket är ditt avhandlingsämne? 
Jag är doktorand i praktisk filosofi, och mitt avhandlingsprojekt heter ”How to build nice robots: ethics from theory to machine implementation” och handlar – väldigt brett – om hur man bygger moraliska AI-system;  liksom om det ens är (teoretiskt/­praktiskt) möjligt, och om det ens är en (moraliskt) bra idé. 

Du reste på Erasmusutbyte under våren 2022. Berätta mer! 
Direkt efter midsommarhelgen satte jag mig på tåget och åkte 70 mil söderut, från Malmö via Köpenhamn och Hamburg till Göttingen i Tyskland. Där spenderade jag ungefär en vecka på Georg-August-Universität, där Catrin Misselhorn är professor. Vad gjorde jag där? Jo, det som filosofer älskar att göra allra mest: kritiskt diskutera filosofiska ämnen som man är intresserad av med andra filosofer. I Göttingen fanns det gott om sådana möjligheter – i synnerhet om man hänger med Catrin Misselhorn och hennes härliga gäng av kollegor och studenter. 

Hur hade du skaffat kontakter i Göttingen? 
Jag mailade helt enkelt runt till ett gäng universitet i Tyskland. Jag var särskilt intresserad av Göttingen på grund av Catrin Misselhorn och hennes forsknings­profil. Hon har under lång tid forskat i frågor som är högst relevanta för mitt avhandlingsarbete. Av egen erfarenhet vet jag att det kan vara svårt att nå fram till upptagna forskare – som kan få hundratals mail om dagen från knasbollar som jag! – men i detta fallet lyckades jag etablera kontakt ganska snabbt. Kanske fanns det efter C19 ett uppdämt behov av att träffa utomsocknes-folk? Till folk som upplever att de har svårt att lyckas få kontakt: håll dina mail korta och kärnfulla, var ihärdig (skicka igen!), och om du inte får tag på ”the top dogs” (upptagna professorer) maila deras kollegor istället. 

Vad fick du ut av din mobilitet? Vad tar du med dig? 
Jag lärde mig jättemycket – i synnerhet om saker relaterade till mitt forsknings­intresse: AI/etik/moraliska maskiner/etc. Jag fick också en bra inblick i hur universiteten fungerar i Göttingen (och Tyskland överlag) – med utbildning och forskning, hur det är att vara student, lärare, och forskare – och hur det skiljer sig från Lund (och Sverige överlag). Om vilka praktiska utmaningar som dom möter där och hur dom tacklas. Men alla dessa lärdomar bleknar såklart i jämförelse med den varma personliga kontakt jag fick med de människor jag träffade i Göttingen. Det är vad jag tar med mig främst: härliga minnen av möten med fina människor. Det är väl det livet handlar om? 

Vad var roligast eller mest givande med utbytet? 
Detta fångas kanske i svaret på föregående frågan. Men jag ska berätta om en ”rolig” grej. Midsommarhelgen i Strömstad var solig. Jag råkade somna i solen, och mina ben brändes ordentligt. Det blev liksom köttsår. Detta plågade mig något otroligt på den långa tågresan. Jag behövde verkligen något som svalkade mina ben! När jag väl var framme i Göttingen så hämtade Catrin mig på stationen. Jag berättade om mina plågor och hon sa direkt: ”Vi får ta yoghurt på dina ben när vi kommer hem till oss”. Jag hade såklart varit nervös inför detta möte – hon är ju en eminent professor, och hennes make en domare. Jag tänkte: dom är seriösa människor, så jag måste bete mig. Men en stund senare satt jag ändå där, på en middagsbjudning i deras fina trädgård, med mina nakna brända ben täckta av kall yoghurt. Det var en absurd scen. Men samtidigt skapade den direkt en väldigt avslappnad och fin stämning. Min midsommar-fadäs gjorde mig sårbar, och denna sårbarhet bemöttes direkt med medmänsklighet i form av svalkande yoghurt. Och vi hade alla mycket roligt åt detta. 

Vad var det mest utmanande? 
De brända benen var faktiskt blott en liten del i en lång kedja av elände. När jag nu får tillfälle att gnälla om det tänker jag berätta allt! 

Elände 1: Corona. Minns ni när alla planerade sociala aktiviteter spökades av ”vi får se hur Corona-läget är då”? Jag lyckades träffa in ett perfekt mellanläge där det både fanns hopp om att saker skulle öppnas, men också fanns lika mycket tvivel. Detta ledde (såklart) till att jag behövde skjuta upp resan två gånger, vilket gav mig trippelt planerings-arbete. Kolla nya datum, jaga signaturer, kolla med resebyrå, etc. 

Elände 2: När jag väl lyckades komma iväg så prickade jag in ett europeiskt resekaos. Minns ni? När C19 väl var över ville ALLA ut på en och samma gång (juni 2022). Det blev personalbrist på flygplatser. Tyskarna hade dessutom lanserat en toppengrej: biljetter för 9€ som gav möjlighet att åka hur mycket tåg som helst i Tyskland under en månad (snabbtåg undantaget). Statligt subventionerad hemester für alle. Detta ledde, såklart, till smockfulla tåg och tågstationer. Om du i bästa fall fick plats så fick du stå upp. Och om tåget du TÄNKTE ta inte var inställt så var det åtminstone väldigt försenat. Detta och värmen gjorde folk otåliga och otrevliga. En resa som jag hoppades skulle vara bekväma åtta timmar blev en mardrömstripp på sexton timmar. 

Elände 3: Jag kom från en otroligt intensiv period. En resa till Umeå, filosofidagarna i Lund, en konferens i Örebro, och midsommar — allt hade gått i ett. Jag hade sett fram emot åtta immar av reflektion, en chans att komma ikapp mig själv. 

Elände 4: Mina brända ben! Smärtan gjorde att jag inte kunde sova natten innan resan. 

Tillsammans gjorde dessa eländen min utresa till en Kafkaesque upplevelse man både kan skratta och gråta åt. Jag minns Köpenhamn–Hamburg särskilt väl – en resa då jag hade en reserverad sittplats. Men vagnarna var felmärkta, så alla var tvungna att byta platser i två omgångar. Jag hamnade såklart mitt emellan två barnfamiljer med skrikiga barn. Ett barn skrek oavbrutet i en hel timme. Hemresan var inte sämre den: en vagn full av berusade holländare som skrek-sjöng oavbrutet medans ölen rann under våra sittplatser. 

Men samtidigt: inget av detta kan jag ju skylla Erasmus för. Och gjorde det inte, trots allt, min resa mer minnesvärd? 

Hur fungerade det ekonomiska? Fick du ersättning för dina utgifter? 
Jag fick ersättning för allt! Resa, boende, mat. 

Var det krångligt att ansöka om och rapportera utbytet? 
Ansökan var i sig inte särskilt krånglig, och jag fick bra hjälp med det i stunder då jag var osäker. Jag hade ju dock – som sagt – en väldig otur: jag var tvungen att planera om min resa två gånger på grund av det osäkra corona-läget. Detta blev ett mindre byråkratiskt helvete då jag fick jaga folk och deras signaturer i TRE omgångar. Helt enkelt, mitt fall blev tre gånger så jobbigt som det skulle vara annars. Men nu när C19 är så gott som över hoppas jag att inte fler behöver möta samma åbäke. 

Är det något annat du vill berätta? Har du några tips till andra doktorander som också funderar på att resa på utbyte? 
Gör det! Särskilt om du håller på med något som är lite mer ”nischat” – bortom Sverige (men inom Europa) finns det fantastiska möjligheter att träffa trevligt folk som håller på med det du gör. Men om du kan: försök undvik global pandemi och tågkaos.