Alexander Maurits

Mötet med studenterna vid UC Berkeley var Alexanders största behållning från STINT-vistelsen i USA. Det var också ett härligt äventyr att få bo utomlands med familjen – och han hade inte behövt oroa sig, så som han gjorde före avresa!

Hej Alexander, vilken är din institution och vilket är ditt ämnesområde? 
Min heminstitution är Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR), där jag är anställd som universitetslektor i kyrkohistoria på halvtid. Därtill har jag en halv­tidsanställning som utbildningsledare vid Kansli HT, men eftersom jag under många år haft ledningsuppdrag som prefekt på CTR är jag tjänstledig från denna befattning. 

Du har nyligen varit iväg på en STINT-vistelse utomlands. Var har du varit? Hur länge? 
För något år sedan hade jag förmånen att nomineras till och få en av STINT:s så kallade teaching sabbaticals för att vistas en hösttermin vid University of California Berkeley. Rent konkret innebar det att jag bodde i Kalifornien från den 1 augusti 2022 till den 6 januari 2023, det vill säga lite mer än fem månader. 

Berätta mer! 
De universitetslärare som beviljas en teaching sabbatical ska vistas under en hösttermin på ett av STINT-partnerlärosäten i Asien eller i USA. Partner­universiteten i Asien är inte så lämpliga om man reser med sin familj, så när man i ansökan fick välja vilka universitet man kunde tänka sig att vara på så valde jag för egen del bara universitet i USA. Slutligen hamnade jag i Berkeley. Som de flesta säkert vet ligger Berkeley i the Bay Area, bara några kilometer från Oakland (söderut) och San Francisco (västerut, på andra sidan bukten). Berkeley­universitetet är närmast ikoniskt. Det är USA:s kanske mest ansedda statliga universitet och det hamnar ofta högt i olika internationella universitetsrankingar. Universitetet var också något av ett epicentrum i den amerikanska medborgar­rättsrörelsen och för studenternas Free Speech Movement på 1960-talet. 

Du hade din familj med dig. Fungerade det bra? 
Ja, familjen – det vill säga min fru Jenny och våra barn Isak (14 år) och Ella (11 år) – var med i Kalifornien. Generellt sett trivdes vi alla väldigt bra även om de första veckorna givetvis var lite nervösa. Isak och Ella gick på middle school i den lilla staden Lafayette strax öster om Berkeley där vi bodde. Att komma som utlänning till ett helt nytt sammanhang är inte så lätt och skolan i USA skiljer sig givetvis en del från skolan i Sverige. Isak och Ella anpassade sig dock snabbt och tycker nog nu efteråt att den amerikanska skolan i många delar är minst lika bra, inte sällan till och med bättre, än den svenska. Jenny var volontär i skolan där Isak och Ella gick ett par dagar i veckan. Hon hjälpte till med att dela ut skollunch och att kopiera skolmaterial. Vi hjälpte båda till som tränare i skolans fotbollslag.
 

Vilka moment undervisade du i, vid värduniversitetet? Hur såg student­grupperna ut och hur tyckte du att det fungerade? 
Vid universitetet i Berkeley var jag placerad vid den historiska institutionen och jag hade förmånen att få ge en tematisk kurs som ligger nära mina egna forsknings­intressen. Kursen hade titeln ”Gender and Christianity in Modern Europe” och den sträckte sig över hela terminen. Med svenska mått motsvarade den nog en 7,5 hp-kurs som alltså gick på halvfart. Maxantalet studenter på de tematiska kurserna – som undervisningsmässigt påminner om seminarier – var satt till 15 stycken. Även om det fluktuerade litet under de första veckorna av terminen (studenterna i Berkeley har några veckor på sig att välja om kurser om det finns plats) så var det tio studenter som kontinuerligt följde kursen. Dessa studenter hade läst en hel del innan och var inne på sitt tredje (junior) eller fjärde (senior) år av högre studier. Alla hade dock inte läst så mycket historia innan utan någon hade i sina tidigare studier haft fokus på medievetenskap, någon hade läst Global Studies och någon hade uteslutande läst filosofi. En av studenterna var utbytesstudent från Kina. 

Ser du några särskilda skillnader eller likheter gentemot din undervisning i Lund? 
Den största skillnaden ligger i att ägarskapet för undervisning i Berkeley ligger mycket mer hos den enskilda läraren än vad det gör i Lund. Så kunde jag till exempel skriva kursplanen helt själv och den och litteraturlistan var klar när jag bestämde att den skulle vara klar. Jag fick förvisso skicka in kursplanen till en av institutionens administratörer men det gjordes först när terminen gick mot sitt slut.  Det finns givetvis för- och nackdelar med detta system. Här i Lund är det gemensamma och kollegialt förankrade arbetet med undervisningen, ofta tillsammans med studeranderepresentanter, en förmån och innebär att man kan lära sig av varandra och på det sättet höja undervisningens kvalitetet. Nackdelen med detta system är att det tar tid. I Berkeley var man mer utlämnad till sig själv, även om det givetvis fanns kollegor som kunde ge råd och tips. Detta var dock, som jag uppfattade saken, inte systematiserat. Jag förstod till exempel aldrig riktigt om det på institutionen fanns en studierektor med ansvar för grundutbildningen. 

Undervisade du även ihop med kollegor? Hur upplevde du det? 
Nej, det gjorde jag tyvärr inte. Andra kollegor – från Lund och andra svenska lärosäten – som varit på liknande STINT-termin utomlands och som jag talat med talar sig varma för denna typ av lärarsamarbete under utlandsvistelsen. Skulle jag få chansen att åka iväg en gång till så skulle jag definitivt försöka undervisa ihop med en kollega på värduniversitetet. 

Var det besvärligt att ansöka om medlen? Varför tror du att just du erhöll dem? 
Nej, jag tyckte inte alls att det var besvärligt. Möjligen ligger den interna deadlinen här i Lund litet dumt i slutet av sommaren men sådant kan man ju planera för.  

För STINT är det viktigt att få klart besked om hur kunskapen och de intryck man får under sin utlandstermin ska användas och omsättas på hemuniversitetet väl man är tillbaka i Sverige. Att tänka på den saken och att tala sig samman med institutions- och fakultetsledning samt med representanter för internationella kontoret innan man lämnar in sin ansökan tror jag är viktigt.  

Lunds universitet brukar få nominera två lärare till STINT:s teaching sabbatical. De senaste åren har det konstigt nog varit få som lämnat in ansökningar. Det bidrog givetvis till att mina chanser i den interna rangordningen vid Lunds universitet ökade. Samtidigt så har STINT ca 10−15 utrymmen per år att fördela och mång­dubbelt antal ansökningar från alla svenska lärosäten. Att jag fick ett av dessa åtråvärda stipendier kan bero på att jag under längre tid haft ledningsuppdrag på min heminstitution, att jag är intresserad av att främja internationalisering och att jag är välförankrad och känner till inte bara min heminstitution utan HT-fakulteterna, och delvis även universitetet som helhet, i stort. 

Vad tycker du att du har fått med dig av denna vistelse, såväl forskningsmässigt, pedagogiskt som personligt? 
Mötet med studenterna i Berkeley är – utöver att detta blev ett stort familjeäventyr – den största behållning av vistelsen i Kalifornien. Studenterna pluggade hårt, kom väl förberedda till undervisningspassen och skrev välunderbyggda och välformu­lerade inlämningsuppgifter. Därtill var de både trevliga och intresserade av ämnet. Rent pedagogiskt tror jag att undervisningserfarenheten från Berkeley gjort mig mer rustad att undervisa internationella studenter här hemma i Lund. Det ska jag göra redan till hösten, och det ser jag fram emot. Det handlar givetvis inte bara om pedagogisk grundsyn eller om pedagogiska modeller utan om att jag nog blivit bättre på att ge instruktioner och att förbereda studenterna på kursens upplägg och vad som fordras av dem.

Forskningsmässigt fick jag en del intressanta kontakter i Berkeley, men i ärlig­hetens namn ägnade jag mig inte särskilt mycket åt just forskning under terminen i USA. Det är inte heller meningen när man reser på denna typ av STINT-stipendium. Jag har dock ägnat mig lite om religionens roll i det amerikanska samhället. Det tycker jag är riktigt spännande och jag skulle gärna syssla mer med den frågan. 
Rent personligt så tror jag att den tveksamhet som jag tidigare känt för att dra med sig familjen på dylika upptåg är som bortblåst. Inför vår avresa oroade jag mig till exempel helt i onödan för hur Isak och Ella skulle få det i Kalifornien. 

Vad var det bästa med din vistelse? 
Att få vistas en längre tid vid ett amerikanskt toppuniversitet och att få lära sig mer om amerikansk högre utbildning – och faktiskt inse att likheterna mellan ett amerikanskt och ett svenskt universitet bortsett från tillgången på pengar är större än skillnaderna – var en förmån. Att få bo utomlands tillsammans med familjen var också ett härligt äventyr. 

Vad var det mest utmanade? 
Det var givetvis en hel del praktiskt att ordna med innan vi kom iväg. Vaccinationer, visum och inte minst att ordna med boende och att få ledigt från barnens svenska skola och få dem antagna till skolan i USA var tidsödande. I ärlighetens namn har nog dock det mest utmanande varit att komma hem och komma igång med vardagen här hemma. Vi hade en fin tid i Kalifornien, och jag längtar ibland tillbaka dit. 

Har du tips att ge till kollegor som vill prova på detta i framtiden? 
Var ute i god tid vad gäller de praktiska saker som jag nämnt ovan och använd dig och ta hjälp av kollegor – i Lund eller på andra svenska lärosäten – som varit iväg på liknande utbyten tidigare.  

Detta, men en hel del andra praktiska tips, kan man också läsa om i den blogg som jag skrev under min tid i Kalifornien. Du hittar bloggen här: https://stintberkeley2022.blogg.lu.se/