Tusentals människor i Sverige har fått ett mikrochip inopererat som fungerar som ett kontaktlöst kreditkort, passerkort och även tågkort. Med chipet under huden finns det inte längre anledning att oroa sig för att tappa kortet eller att bära på en tung plånbok. Men för många människor är tanken på att ha ett mikrochip i kroppen mer dystopisk än praktisk.
Somliga anser att Sveriges starka välfärdsstat kan vara orsaken till denna senaste trend. Men faktum är att faktorerna bakom varför cirka 3 500 svenskar skaffat mikrochip-inplantat är mer komplexa än så. Fenomenet återspeglar Sveriges unika ”biohacking”-värld. Under ytan går Sveriges kärlek till allting digitalt mycket djupare än dessa mikrochips.
Begreppet ”biohackers” syftar på de amatörbiologer som utför experiment inom biomedicin utanför traditionella institutioner såsom universitet, läkemedelsföretag och andra vetenskapligt kontrollerade miljöer. Precis som datahackare hackar datorer så hackar biohackare något biologiskt.
Biohacking är också en kultur – en mångsidig sådan, med många undergrupper med olika typer av intressen, mål och ideologier. Inom denna mångfald finns dock två huvudgrupper: ”Wetware-hackers” och transhumanister.
Wetware-hackers är medborgarvetenskapliga amatörbiologer som bygger laboratorieutrustning av hushållsredskap. De bedriver en så kallad ”sparsam vetenskap” där de finner billiga lösningar som <link https: en session hacking-ivory-tower-towards-lab-equipment-common-good>förbättrar levnadsstandardenför människor i utvecklingsländer. Men de gör också mer lekfulla experiment som att växter modifieras genetiskt till att <link https: makezine.com diy-synthetic-biology-making-your-own-glowing-plants>bli självlysande eller alger som används för att <link https: biologigaragen.org portfolio algae-bar>producera nya ölsorter.
Den andra gruppen är transhumanisterna, som fokuserar på att förstärka och förbättra människokroppen utifrån syftet att i längden förbättra människosläktet i stort. Bara genom att förbättra oss själva – och genom att undvika biologiska begränsningar – kommer människan att kunna konkurrera med AI i framtiden.
Ofta speglar olika biohackinggrupper de samhällen och kulturer där de utvecklas. Exempelvis skiljer sig europeiska biohackers vanligtvis från <link https: www.ncbi.nlm.nih.gov pmc articles pmc4884673>sina nordamerikanska motsvarigheter. Nordamerikanska grupper sysslar med att utveckla alternativ till den etablerade sjukvårdspraxisen. Europeiska grupper är mer fokuserade på att hitta sätt att hjälpa människor i utvecklingsländer eller så engagerar de sig i <link https: www.hackteria.org workshops hackteria-moscow>konstnärliga bioprojekt.
Den svenska biohackingkulturen skiljer sig dock faktiskt från övriga Europa. Svenska biohackers är i allmänhet en del av transhumaniströrelsen. Och det är transhumanisterna – eller mer specifikt undergruppen ”<link https: www.theguardian.com technology shortcuts aug grinders-cult-of-man-machin>grinders” – som har opererat in <link http: biohacking.se allt-om-rfid-implantat>NFC chips någonstans mellan pekfingret och tummen i tusentals svenskar. Dessa mikrochips är av samma typ som använts i årtionden för att spåra djur och varor.
Varför just Sverige?
Varför är då dessa svenskarna så villiga att sätta in mikrochips i kroppen? <link http: www.dailymail.co.uk sciencetech article-5726197 would-microchip-skin-3-000-swedes-electronic-tag-embedded-hands.html>En teori är att svenskarna är mer benägna att dela sina personuppgifter på grund av hur det svenska socialförsäkringssystemet är strukturerat.
Myten om den ”naiva svensken”, som oskyldigt litar på regeringen och svenska myndigheter, är en överdrift – vilket även har noterats av <link https: www.regeringen.se contentassets images-of-sweden-abroad>Utrikesdepartementet. Även om det kan vara en del av förklaringen så är det verkligen inte hela sanningen. Mer övertygande är det faktum att människor i Sverige har en stark tilltro till allt digitalt. Svenskar är generellt starkt övertygade om teknikens positiva potential.
Under de senaste två decennierna har den svenska regeringen investerat kraftigt i teknikinfrastruktur – och det märks. Den svenska ekonomin bygger nu i stor utsträckning på digital export, digitala tjänster och digitala tekniska innovationer. Sverige har också blivit ett av <link https: www.techradar.com news world-of-tech the-reasons-why-sweden-is-a-hotbed-for-digital-innovation-1292681>de mest framgångsrika ländernai världen när det gäller att skapa och exportera digitala produkter. Framgångsrika företag, <link https: techcrunch.com sweden-is-a-tech-superstar-from-the-north>som Skype och Spotify, grundades i Sverige.
Tron på digital teknik och förtroendet för dess potential har starkt påverkat den svenska kulturen. Och transhumaniströrelsen har byggt vidare på detta. Sverige spelade i själva verket en viktig roll i <link https: www.youtube.com>bildandet av den transhumanistiska ideologin. Den globala transhumanistiska stiftelsen <link https: humanityplus.org about>Humanity+ grundades av svensken <link https: nickbostrom.com papers history.pdf>Nick Bostrom år 1998. Sedan dess har många svenskar blivit övertygade om att de borde försöka förstärka och förbättra sina biologiska kroppar.
Så, medan<link http: www.dailymail.co.uk sciencetech article-5726197 would-microchip-skin-3-000-swedes-electronic-tag-embedded-hands.html>världen chockeras över antalet människor som väljer att ”mikrochippa” sig i Sverige, borde vi utnyttja denna möjlighet att närmare utforska Sveriges anmärkningsvärda förhållande till det digitala. Detta fenomen är trots allt ett uttryck för en underliggande tilltro till teknik som gör Sverige ganska unikt.
Text: Moa Petersén
Artikeln har urpsrungligen publicerats i The Conversation.
Moa Petersén är fil. dr. i konsthistoria och visuella studier, fil. mag. i historia samt fil. mag. i litteraturvetenskap och undervisar bland annat på kandidatprogrammet Digitala kulturer samt är kursansvarig för magisterkursen Nya teoretiska perspektiv på den fotografiska bilden.
