Tidiga möten mellan européer och nordamerikanska ursprungsbefolkningar avslöjade

Publicerad den 1 oktober 2024

Genom att undersöka dna från valrossar har ett internationellt forskarlag under ledning av Lunds universitet spårat handelsvägarna för valrosselfenben under medeltiden. De fann att nordiska vikingar och arktiska ursprungsbefolkningar troligen träffades och handlade med elfenben i avlägsna delar av högarktiska Grönland, flera århundraden innan Christopher Columbus ”upptäckte” Nordamerika. Studien publiceras nu i Science Advances.

I det medeltida Europa fanns det en enorm efterfrågan på lyxvaror, bland annat valrosselfenben. Vikingarna spelade en viktig roll i handeln med elfenben, vilket ledde till att nordborna utökade sitt jaktområde till norra Atlanten, till Island och sedan till Grönland, där de letade efter nya källor till elfenben.

– Det som verkligen förvånade oss var att en stor del av det valrosselfenben som exporterades tillbaka till Europa kom från mycket avlägsna jaktmarker djupt inne i Högarktis, det vill säga norr om där tundran slutar. Tidigare har man alltid antagit att nordborna helt enkelt jagade valross i närheten av sina viktigaste bosättningar i sydvästra Grönland, säger Peter Jordan, professor i arkeologi vid Lunds universitet.

Valrossbetar fortfarande kvar på skallbenet. — Nordborna transporterade elfenben tillbaka till Europa. Foto: Mikkel Høegh-Post

Forskarna använde genetiskt ”fingeravtryck” för att rekonstruera exakt varifrån föremålen från valrosshandeln kom.

– Vi extraherade gammalt dna från valrossar som samlats in på en mängd olika platser i Nordatlantens Arktis. Med denna information på plats kunde vi sedan matcha de genetiska profilerna för valrossföremål som grönlandsnordborna handlade med till Europa tillbaka till mycket specifika arktiska jaktmarker, förklarar Morten Tange Olsen, docent vid Globe Institute i Köpenhamn.

Bilder en valrossbete ifrån museet Canadian Museum of Nature i Ottawa. — Forskarteamet extraherade gammalt dna från elfenben som fanns i samlingarna på Canadian Museum of Nature i Ottawa Foto: Emily Ruiz

När de nya resultaten började komma fram uppstod en annan viktig fråga: om elfenben hämtades från Högarktis, hade då grönlandsnordborna de sjöfartskunskaper och den teknik som krävdes för att ta sig så djupt in i isfyllda arktiska vatten?

Greer Jarrett, som är medlem i forskargruppen, sökte svar på denna fråga på ett unikt sätt: han rekonstruerade seglingsrutter och gjorde experimentella resor i traditionella klinkerbyggda norska båtar.

– Valrossjägarna gav sig förmodligen av från de nordiska bosättningarna så snart havsisen drog sig tillbaka. De som hade siktet inställt på de nordligaste trakterna hade ett mycket snävt säsongsfönster inom vilket de kunde resa upp längs kusten, jaga valross, bearbeta och förvara hudarna och elfenbenet ombord på sina fartyg och återvända hem innan havet frös igen, säger Greer Jarrett, doktorand vid Lunds universitet.

SEgling på natten i en båt byggd i norsk traditionell båtbyggarstil. — Greer Jarrett och hans team när de seglar på natten. Båten är byggd på samma sätt som vikingatidens och medeltidens nordbor båtar. Greer Jarrett en båt Foto: Greer Jarrett.

Vad kan nordborna ha stött på under sina farofyllda resor? De avlägsna jaktmarkerna i Högarktis var vid den här tiden inte var en tom polarvildmark; utan bebodda av Thule-inuiterna och eventuellt andra arktiska ursprungsbefolkningar, som också jagade valross och andra havsdäggdjur. Den nya forskningen ger ytterligare oberoende bevis för den länge omdebatterade existensen av mycket tidiga möten mellan de europeiska nordborna och de nordamerikanska ursprungsbefolkningarna, och den bekräftar också att North Water Polynya, som är en enorm ”isvak” mellan Grönland och Kanada, var en viktig arena för dessa interkulturella möten.

– Detta måste ha varit ett möte mellan två helt olika kulturella världar. Nordborna som bodde på Grönland hade europeiska ansiktsdrag, var troligen skäggiga, klädda i yllekläder och seglade i plankbyggda fartyg; de jagade valross vid fångstplatser med lansar med järnspetsar, säger Peter Jordan.

Thuleinuiterna var däremot specialister på arktiska förhållanden och använde sofistikerade harpuner som gjorde det möjligt för dem att jaga valross i öppet vatten. De bar troligen varma och isolerande pälskläder och haft mer asiatiska ansiktsdrag; de paddlade kajak och använde öppna umiakbåtar, alla tillverkade av djurskinn som spänts över ramar.

– Vi kommer aldrig att få veta exakt, men på ett mer mänsklig plan borde dessa möten i de vidsträckta och skrämmande landskapen väckt både nyfikenhet och fascination. Troligen uppmuntrade det till social interaktion, vilja att dela med sig och eventuella utbyten. Vi behöver göra mycket mer forskning för att förstå dessa interaktioner och motiv, särskilt ur ett urfolksperspektiv såväl som ett mer ”eurocentriskt” nordiskt perspektiv, avslutar Peter Jordan.