Med gråtande befäl - när känslosamhet var ideal i armén

Bilden av armén som en genomrationell robot och av militärer som hårda och känslomässigt avskalade växte fram under slutet av 1800-talet och dominerar än idag. Men hur påverkades militärerna runt 1800 av att de fick gråta och leva ut känslor? – Vi vet inte om de led mindre av posttraumatisk stress efter krigen då, men jag hoppas min avhandling väcker tankar om mental ohälsa i krig och diskussioner om ökningen av psykologiska problem hos militärer – kan det bero på att militärer ska leva upp till det stoiska idealet, att vara hård, disciplinerad och inte visa känslor? Historikern Hugo Nordland har inventerat repertoaren av lidanden och vilka emotionella strategier som svenska officerare använde sig av för att bemästra krigets grymma verklighet. Det var en mycket omskakande tid, då franska revolutionen och napoleonkrigen fick effekter som ledde till att Sverige mellan 1788-1814 deltog i fyra krig. – Man skulle gärna gråta om man var rörd. Den krigiska manligheten mötte känslosamhetens ideal. Att visa ett brett känsloregister visade att man tillhörde eliten och hade en väl utvecklad karaktär. Att bli rörd av hjältemod, var ett uttryck för att man var personligt engagerad i kriget. Att gråta över egna sorger var inte lika högt värderat, men i nära vänskap kunde man visa alla känslor, även gråten av hemlängtan. Känslor som skräck och ångest inför striden skulle inte bemästras av förnuft, eller tryckas undan av hårdhet á la Rambo. Istället skulle känslor mötas av andra, mer positiva känslor. Rädslan för att dö i strid möttes av längtan efter ära. Det är påfallande att verktygslådan för emotionella strategier i militära kulturer var större då än nu. – Kärleken till äran och rädslan för skammen höjde stridsmoralen på slagfältet. Svenska soldater idag har inte tillgång till den känslomässiga strategin. Det fungerar inte att åka till Afghanistan och tänka att man slåss för äran. Skammen som skulle uppstå om man uppträdde fegt i krig, skulle också drabba familjen därhemma hårt. Rädsla för skam fungerade därför som motvärn mot rädslan för att skadas eller dö. Känslan av hur stolt familjen skulle bli om man dog ärofullt, gjorde döden mer rimlig. Vänskap mellan officerare uttrycktes ofta med stor innerlighet i de brev, dagböcker och memoarer som har undersökts av Hugo Nordland. Möjligheten att undersöka soldaternas känslostrategier är tyvärr små, eftersom det finns mycket begränsat med material kvar efter soldaterna som levde under decennierna runt 1800-talet. – Nu tycker vi att krig per definition är dåligt men då kunde krigiskt våld upplevas som något positivt. Om du krigade ärofullt så steg du i social status och kunde göra karriär i samhället. Idag finns det ingen möjlighet för en svensk soldat att stötta sig med sådana känslor. Hugo Nordland disputerade den 2 okt 2015 vid Historiska institutionen med avhandlingen Känslor i krig – Sensibilitet och emotionella strategier bland svenska officerare 1788-1814. Hans militärhistoriska intresse började på 10-årsdagen då han fick tennsoldater i födelsedagspresent. Hugo Nordland brinner för att berätta om forskning och skapa historiska berättelser. www.hist.lu.se/person/HugoNordland Text: Jenny Loftrup