– Det finns ett perspektivskifte i hur vi kan ge patienter tillgång till kultur. Det räcker inte att bara hänga upp något på väggen på exempelvis vårdcentralen, utan med olika förmedlingsmetoder kan patienten få en djupare och mer berikande upplevelse av konsten, menar Max Liljefors.
FN:s världshälsoorganisation WHO publicerade 2019 den största sammanställningen hittills av forskningsresultat som visar på kulturens mätbara och positiva effekter på människors hälsa. Enligt WHO påverkar din existentiella hälsa hur du uppfattar din fysiska, psykiska och sociala hälsa. Men redan Florence Nightingale var inne på samma spår i mitten av 1800-talet, där hon menade att en estetiskt stimulerande miljö underlättar läkeprocessen hos den som är sjuk.
– WHO:s rapport har skapat svallvågor och höjt medvetandet kring att konstarterna kan ge hälsoeffekter som minskade behov av läkarbesök, färre och minskade doser av mediciner och snabbare rehabilitering. Men framförallt ökad livslust och livskvalité, säger Max Liljefors. Att visa konst i vårdmiljöer har en lång tradition. Men för att konst och kultur ska vara en naturlig del av vård och omsorg och skapa trivsel för både patienter, anhöriga och personal krävs en bättre fungerande modell. Hur kan konstarter hjälpa patienter att känna inlevelse, empati och förundran och därmed bättre hantera oro, kronisk smärta eller den isolering som en sjukdom kan medföra? Det är frågor som engagerar Max Liljefors.
Förankring krävs
Region Skåne har massor av konstverk i sin samling, närmare 34 000. Det motsvarar ett stort kommunalt eller regionalt museum. Men till skillnad mot ett konstmuseum som bara visar några procent av konstverken för besökare eftersom resten finns i magasin, hänger majoriteten av Region Skånes konstverk ute i verksamheter och möter vårdbrukare.
Om man vill integrera konst, utöver att det hänger på väggen, krävs förankring och kompetens hos vårdpersonalen
– Här finns en stor resurs som Region Skåne redan investerat i under åren, men inte utnyttjar till fullo, anser Max Liljefors.
Region Skåne valde ut sex olika vårdinrättningar som Max Liljefors besökte förutsättningslöst för att analysera hur konstverk visas idag och hur det kan förbättras. Det är regionens Konstservice som köper in konst, förvaltar och placerar ut verk med stor medvetenhet. Ett verk som passar på BUP kanske inte alls passar på en palliativ avdelning. Men när det kommer till att knyta an konstverk med patienter och personal, på exempelvis en vårdcentral, ser Max Liljefors att det finns en utvecklingspotential.
– Om man vill integrera konst, utöver att det hänger på väggen, krävs förankring och kompetens hos vårdpersonalen. Det ska vara lustfyllt att ta hand om konstverken och det behöver finnas tid och tydlig arbetsstruktur.
Flexibel modell
Max Liljefors har tagit fram en flexibel modell i tre steg som bättre fångar upp konsten och skapar någon form av interaktion med patienter, anhöriga och vårdpersonal. Först och främst: vad finns det för förutsättningar för att se, stå, sitta framför ett konstverk? Hur används lokaler, var kan patienter stanna upp, hur ser väntrum och korridorer ut? Var finns belysning och var finns skugga? Utifrån dessa grundförutsättningar kan man förstå vilken konst som är lämplig och hur den kan placeras på ett naturligt sätt. Konstservice har expertis inom dessa områden och den måste förenas med de olika kompetenserna ute i verksamheterna.
– Förutsättningarna är olika. Till exempel på en vårdcentral är det en ström av patienter som är där under en ganska kort tid, till skillnad mot ett äldreboende.
Steg två: när man väl fått upp konstverken i lokalerna på rätt ställen så behövs det någon form av kontext. Det kan vara så elementärt som en skylt med konstnärens namn, en fördjupad text eller en audioguide som kan innehålla både fakta och reflektioner om konstverket. Konstservice utformar tematiska kollektioner utifrån ett helhetstänk om verksamheterna och deras patientgrupper. Detta tema kan och bör förmedlas på ett effektivt sätt både till personal och patienter.
Kompetenshöjning behövs
Det tredje steget i modellen är att förmedla konstupplevelsen, att väcka intresse för och engagemang i konstverken. Här ser Max Liljefors att kompetens hos vårdpersonal och konstpedagoger behöver kombineras. Den kunskap som vårdpersonalen redan har när det kommer till att tolka och förstå patienternas signaler och behov är mycket viktig och det gäller att aktivera den i utforskandet av konsten.
– Men det behövs en generell kompetenshöjning hos vårdpersonalen. Eldsjälar kommer alltid att finnas här och där. Men det är viktigt att det finns en långsiktighet och att vårdinrättningar systematiskt integrerar metoder för vårdpersonalen att kunna samtala om konst med sina patienter utifrån respektive verksamheters förutsättningar. Detta lyfts också fram i Region Skånes nya strategiska plan för kultur och hälsa 2022–2030.
Max Liljefors har även varit med och format en unik uppdragsutbildning som ger deltagarna bättre och djupare förståelse om konst, kultur och estetik som en viktig resurs inom hälso-, vård- och omsorgsarbete. En utbildning med högt söktryck. Här lär sig sjuksköterskor och annan vårdpersonal men även konstpedagoger hur skapande och estetiska upplevelser praktiskt kan förmedlas. Max Liljefors ser att vårdsektorn kan lära av kultursektorn, och tvärtom.
– Vi vill helt enkelt sammanföra kompetenser inom humaniora med dem inom medicin och vård.
Genomtänkt estetisk utformning
I uppdraget för Region Skåne besökte Max Liljefors bland annat Rättspsykiatriskt centrum i Trelleborg. En anstalt som invigdes 2016 där den estetiska utformningen var en central tanke redan i själva byggandet. Hur skapar man variation för våra sinnesuttryck? Den fysiska miljön är idag ett väl genomtänkt flöde av rymd, ljus och möten med naturen utanför. Personalens administrativa lokaler vänder sig mot staden och havet och patienternas miljöer vänder sig in mot den stora innergården men även ut mot de öppna fälten utanför. Målet har varit att följa dygnet och årstiderna samtidigt som patienterna ska få ha sin avskildhet och inte känna sig kontrollerade.
– Rumsligheten inomhus och utomhus, blickfången – dessa aspekter finns med i omsorgen av de intagna. Det känns som extra viktigt eftersom personerna under lång tid finns i en inlåst miljö, berättar Max Liljefors.
Även inom palliativ vård ser Max Liljefors hur man försöker skapa platser för trygghet och samtal. Hur grundligt man går till väga när man tar in objekten och ser på varje verk för sig i färg och form.
– Olika verk tolkas ju utifrån vilken miljö de placeras i, menar han.
Och på BUP, som han besökte, hade man valt konstverk som signalerade drömmar och frihet snarare än trygghet.
– Jag känner mig hoppfull när jag faktiskt ser hur intresset och kunskapen för hur konst stödjer hälsan ökar. Att kultur och hälsa går hand i hand är inget nytt, men jag ser helt klart en större medvetenhet nu och därmed mer genomtänkta satsningar.
