Lunds universitet använder cookies för att se till att webbplatsen fungerar korrekt och för att förbättra din upplevelse.
Det svenska språket har rötter som sträcker sig tillbaka till ur-indoeuropeiskan, ett språk som talades för 6 000 år sedan. Men om du reste tillbaka i tiden, skulle du då kunna förstå vad våra förfäder säger?
– Wojdha sachul hrudhrom!*
Ola Wikander, religons- och språkvetare vid Lunds universitet, tittar in i kameran och utropar en mening som är omöjlig att förstå för en lekman. Meningen betyder ”Jag vet, solen är röd” och språket är ur-indoeuropeiska, ett språk som talades 4 500 - 3 500 f.Kr på de pontisk-kaspiska slätterna i det som idag är Ukraina och södra Ryssland.
– Detta är gränsen för hur långt tillbaka i tiden vi kan återskapa hur det lät när våra förfäder pratade.
Hur kan vi veta hur språk lät innan vi har skrivna källor?
– Vi kan få fram hur urmodern till vårt språk lät genom att jämföra de många olika dotterspråken; svenska, engelska, latin, luviska och se hur ljuden och formerna har utvecklats på ett regelmässigt sätt i de språken. Sedan vrider vi de där reglerna tillbaka. Nästan som matematik.
Varför valde du just meningen ”Jag vet, solen är röd”?
– Det är ingen slump att jag valde just de här orden. Vissa ord har en tendens att vara mer beständiga, att inte ersättas så mycket i språket. Och det är det man kallar basordförrådet. Det är ord som ”jag”, ”solen”, ”är”, saker som man talar om ofta. Räkneord är en annan klassiker. ”Vind”, ”ull”, ”se” är andra exempel.
– Med den historiska språkvetenskapens hjälp kan vi resa tillbaka i tiden, genom vår språkfamiljs historia, och tänka oss hur våra förfäder en gång såg på solen och sa att den var röd.
* Olas första uttalande transkriberas *woid-h₂e! Seh₂wl̥ h₁rudʰróm av språkvetarna