Jaget är en jazzorkester - om konsten att se sig själv

Peter Gärdenfors talade om den komplexa självbilden, behovet att ljuga inför vår egen spegelbild och om appar som kunde hjälpa oss att se vårt inre istället för fixeringen på det yttre. ─ När jag ser mig själv i spegeln är det bara mitt senaste ansikte jag ser. Alla andra bilder av mig själv bär jag inom mig. Men dessa bilder är inte alltid sanna. Vi ljuger och bedrar oss själva hela tiden, det är vi väldigt bra på. Majoriteten av oss tror att vi är intelligentare och ärligare än genomsnittet, vi tror också vi kommer att leva längre än de flesta. Det finns forskning på detta. ─ Jaget är som en jazzorkester med olika instrument som spelar tillsammans. Ibland är det saxofonen som tar solot, ibland en klarinett. Viktigt i jagets orkester är att det inte finns en dirigent, de olika komponenterna är i ett samspel.  Man kan också säga att jaget är en förhandling mellan komponenterna. Fram till 1800-talet var det inte vanligt med speglar i hemmet. Man såg helt enkelt inte sig själv. Bilden av mig själv bestämdes genom mina relationer och min plats i samhället, genom heder och ära. Idag domineras självbilden till stor del av utseendet. ─ Vi spenderar miljarder på smink och korrigerar oss på andra sätt för att få fram ”vårt sanna jag”. Vi har appar som mäter steg och kalorier. Tänk om man istället fick fram en app som plockar fram våra inre egenskaper. En app som säger till dig att ”nu har du varit snäll” eller ”nu var du bra på att samarbeta” – det kunde ge oss nya möjligheter att se vårt inre jag, avslutade Peter Gärdenfors. Charlotte Gyllenhammar berättade om sökandet av sitt jag i konsten. På domkyrkans kalkstensväggar projicerade hon bilder på sina installationer och skulpturer. ─ Att bli konstnär handlade för mig om att ställa frågor, om en längtan och vilja att blicka tillbaka mot sig själv. Vad ser jag, vad gör jag med vad jag ser och hur uttrycker jag det? Den självspeglingen kan leda till sammanbrott. Det är något jag skildrat, ett sammanbrott av subjektet. ─ Seendet är något alla kan relatera till. Att göra konst är på ett sätt att skapa ett parallellt liv.

Några av de bilder Charlotte visade var speglingar, repliker av rummet där hon har sin ateljé, ibland spegelvänt och upp och ned. Hon har filmat sig själv uppifrån när hon arbetar, hon har filmat en kvinna underifrån, ett perspektiv som gör att man har lite svårt att se vad det föreställer.
 ─ Dessa verk är också ett slags självporträtt, ett försök att se sig själv. Det är viktigt vad jag visar och vad jag framhäver eller döljer, hur jag avgränsar ytan. Verket kan inte vara överallt. Vi konstnärer bedrar oss kanske med flit. Lögnen kan bli lek, leken kan bli allvar. Vi ser kanske en annan dimension av vad det är att vara jag.
Text: Andrea Kollmann
Fakta Stiftelsen Baculus Deperditus

Den kräkla, biskopsstav, som skänktes till biskopen i Lund den 27 maj 1946 stals i Lunds domkyrka den 27 maj 2009. Försäkringsersättningen för den förlorade kräklan ligger till grund för stiftelsen Baculus Deperditus (Den förlorade kräklan). Stiftelsen ska årligen bjuda in till en föreläsning där aktuell forskning inom medicin möter perspektiv från teologi och humaniora.