Hallå där Alexander Bareis…

Hur ställer du dig till att Peter Handke fick priset?
– Jag var först väldigt överraskad. I min värld var han inte längre aktuell som Nobelpristagare. För 25 år sedan hade valet varit en fullträff, men efter att han stöttade Slobodan Milosevic och till och med besökte hans begravning har jag räknat bort honom.

Går det att skilja ett litterärt verk från författaren frågar sig många idag?
– Detta är ju ingen ny fråga. Den franske kulturkritikern Roland Barthes dödförklarade författaren redan i slutet på 60-talet. Han menade att man skulle titta på texten och inte på författarens liv. Kanske tror Svenska akademien att de kan undkomma valet av Peter Handke med hållningen att bara bedöma ett författarskap utifrån sina estetiska kvalitéer. Men som litteraturvetare har jag personligen ett problem med att bara uttala mig om det estetiska i en författares verk och helt bortse från upphovsmannen. Då har man inte hela bilden.

Men om vi kan ställa oss utanför författaren själv och bara tittar på verken?
– Det är ingen tvekan om att Peter Handkes författarskap är stort. Han har publicerat ett 100-tal titlar. Han har skrivit allt och testat alla gränser. Ta filmen ”Himmel över Berlin” – som han skrev manuset till – den håller än.
Enligt vissa forskare finns en konstnärlig förbindelse mellan honom och Knausgård i den meningen att de båda kan få fram en vardagsintensitet. De kan göra vad som helst spännande.

Hur skriver man om priset i tyska medier?
– Nyheten var inte högst upp på tidningarnas sidor i år och nästan alla refererade till förra årets stormar kring Svenska Akademien. Dess anseende eller förtroendekapital är egentligen det enda de har, både i Sverige och utomlands och det har definitivt naggats i kanten. Jag tror inte att de insåg det förra året. Jag var för övrigt en av de 227 forskare som skrev på uppropet ”Svenska Akademien saknar legitimitet” i DN förra året.

Vad är utmärkande för Peter Handkes författarskap?
– Han var en provokatör i början och förnärmade hela författaretablissemanget inklusive Grass och Böll genom att kalla dem för ’beskrivningsimpotenta’.
Han har också en ömsint sida. Han har skrivit en bok om sin mors död som är mycket finstämt. Men framförallt har han varit sig själv trogen. Han är egensinnig. Kanske är det därför han hamnat där han är, inträngd i ett hörn, för att han pressar gränser och kan inte ge sig.

Text: Gisela Lindberg