Kring ett konferensbord inne i byggnaden LUX sitter tre professorer som på pappret kanske inte har så mycket gemensamt. Christine Wamsler är verksam inom hållbarhetsvetenskap, Martin Garwicz inom neurofysiologi och medicinsk humaniora och Max Liljefors inom konstvetenskap. Men även om de befinner sig inom helt olika discipliner har de mycket gemensamt och tillsammans är de koordinatorer för samverkansinitiativet Existentiell resiliens, ERiCi, som under tre års tid ska utforska vilka förmågor vi människor behöver ha för att kunna bygga ett hållbart samhälle.

– Vi vill adressera roten till de hot mot ett hållbart samhälle som vi upplever i dag. Det handlar till stor del om den moderna livsstilen och hur vi har alienerat oss från naturen och från varandra, säger Christine Wamsler.

Projektet bygger på idén att kontemplation, estetik och medkänsla kan motverka stress och känslor av meningslöshet som i sin tur ligger till grund för de kriser vi ser i samhället i dag – klimatkrisen, krig, demokratins tillbakagång och en pandemi av mental ohälsa. Under dessa ligger en existentiell kris som handlar om vår relation till oss själva, varandra och planeten.

– Kontemplation, estetik och medkänsla är alla uttryck för människans inre förmåga att se sig som del av större sammanhang, medmänskligt, samhälleligt och ekologiskt, och att däri finna en djup meningsfullhet. Det ger hopp och ork att agera ansvarsfullt i kriser. Konstuttryck, möten med naturen och andra människor ger näring åt denna inre förmåga och kan därigenom motverka den existentiella krisen, säger Max Liljefors.

De tre koordinatorerna menar att den allmänna inställningen till dagens samhällskriser är att de beror på externa faktorer. Därför har vi som samhälle också fokuserat på att hitta externa lösningar på problemen genom exempelvis teknik och ekonomi, när vi egentligen borde börja med att titta inåt.

– I stället för att behandla symptomen måste vi adressera mekanismerna bakom sjukdomen. Om vi inte är ärliga med vad som är problemet går det inte heller att hitta en lösning, säger Martin Garwicz.

Vid Lunds universitet finns i nuläget 13 tematiska samverkansinitiativ. Deras uppgift är att bidra till lösningar på viktiga samhällsutmaningar och att göra det genom tvärvetenskapliga samarbeten inom akademin och genom samverkan med aktörer utanför universitetet.

Det här gäller även ERiCi – förutom att ett tjugotal forskare från fem fakulteter är knutna till projektet, samverkar man också med ett dussin verksamheter utanför universitetet som till exempel Region Skåne, Musik i Syd, Sveriges Lantbruksuniversitet, Nationelt center for kunst og mental sundhed i Danmark, Lunds domkyrka och Konstfrämjandet Skåne. Tillsammans ska man försöka hitta lösningar på bland annat det utbredda problemet med stressrelaterad psykisk ohälsa inom arbetslivet. Framför allt inom vård och omsorg, skola och högre utbildning är sjukskrivning till följd av stress vanligt i dag.  Att få ett mer hälsosamt arbetsliv är en av kärnorna i ERiCi.

– Vårt mål är att nå in i yrkesutbildningar inom dessa sektorer med insikter om hur vår inre förmåga att skapa och uppleva meningsfullhet, skönhet och medkänsla formar de yttre sammanhang vi är del av, från arbetsmiljöer till planeten vi delar med allt levande, säger Max Liljefors.

Vid sidan av utbildning ägnar man sig inom ERiCi också åt forskning och utåtriktad verksamhet som att arrangera evenemang och symposier eller skriva debattartiklar. Målet är att borra djupare i frågan kring hur vi bygger existentiell resiliens, eller motståndskraft, på ett individuellt plan, ett kollektivt plan och i våra samhällssystem. Det sistnämnda handlar om att stoppa den ekologiska kollapsen och säkra planetens överlevnad.

Även om utvecklingen i världen stundtals kan verka nattsvart, känner de tre koordinatorerna optimism i arbetet med ERiCi.

–  Att jobba på det här sättet ger hopp och det krävs att vi hittar nya arbetssätt att ta oss an frågorna än vi gjort tidigare. Vi kan förändra saker om vi vågar se in i oss själva, säger Christine Wamsler.

Att arbeta tvärvetenskapligt ser de alla tre som något väldigt positivt. Också samverkan med övriga samhället har de stor nytta och glädje av och de berättar att engagemanget från alla samverkansparter har varit stort ända från början. Det gör att de alla tre känner stor inspiration i arbetet med ERiCi.

– Det här är en vidareutveckling av andra problemställningar som vi arbetar med i vår egen forskning och undervisning, vilket gör att det känns relativt lätt att hitta ett gemensamt språk trots att vi kommer från olika discipliner. Samtidigt som det är viktigt att vi behåller vår inomvetenskapliga kompetens som akademiker när vi jobbar med ERiCi, ligger det stora mervärdet i det tvärvetenskapliga och i samverkan med externa samhällsaktörer, säger Martin Garwicz.

ERiCi är snart halvvägs in i den treåriga projektperioden. Vad som händer när de medel som hittills beviljats tar slut är ännu oklart, men de tre koordinatorerna är förvissade om att ERiCi kommer att leva kvar.

– Jag hoppas att ERiCi blir institutionaliserat. Det här borde inte vara en fråga om en individuell ansträngning, utan något som universitetet investerar i eftersom man är måna om vårt välmående och vår planet, säger Christine Wamsler.