Animal magnetism, sänglägesterapi och hypnos – alla är exempel på metoder som har använts för att behandla psykisk ohälsa. Historikern Cecilia Riving har i sin bok Hela människor tagit ett stort grepp om behandlarnas roll i mötet med psykiskt sjuka från sent 1700-tal till 1924. En tid då vi hittar rötterna till dagens terapeutiska landskap.
– En av poängerna med min bok är att frågan om hur man bemöter patienter är aktuell och debatteras ännu idag. Vad beror psykisk sjukdom på? Hur ska den behandlas? Vilken roll har behandlaren? Jag har velat visa hur rötterna till de diskussioner som förs idag ser ut, säger Cecilia Riving.
Hon tar upp sex behandlingstraditioner som växer fram och dominerar under olika tidsperioder från sent 1700-tal till tidigt 1900-tal och fokuserar på att undersöka hur behandlare har sett på mötet med patienten och på sin egen roll. Det handlar om vilka ideal och teorier man lyft fram, inte om hur det gick till i praktiken.
Precis som idag hade man olika förklaringar till psykisk sjukdom. Inom den lära som uppstod under sent 1700-tal och så småningom skulle utmynna i psykoterapin – den animala magnetismen – trodde man att det fanns ett magnetiskt flöde, ett så kallat magnetiskt fluidum, i hela makro- och mikrokosmos och att det hade hamnat i olag i kroppen. En magnetisör kunde då genom magnetiska strykningar med handen återställa ordningen i flödet. Under 1800-talet övergick metoden successivt i hypnosen. Där övergav man teorin om ett fluidum och tänkte i stället att roten till det onda fanns i patientens undermedvetna.
– Både magnetisören och hypnotisören hade mycket viktiga roller eftersom de ansågs besitta kraften att försätta patienterna i ett tillstånd där man kunde nå deras inre och skapa harmoni, berättar Cecilia Riving.
Psykiatrin blev en egen medicinsk disciplin på 1860-talet. Inom den var förklaringen till psykisk sjukdom framför allt kroppslig och biologisk. En ordination som dök upp i början på 1900-talet var ”sänglägesbehandling”.
– Medan man inom 1800-talets psykiatri verkligen trodde på möjligheten att kunna bota psykiskt sjuka fanns det nu en hjälplöshet inför alla kroniska fall och läkarens uppgift blev framför allt att ge kroppen förutsättningar för att kunna läka sig själv genom vila. Nu byggdes hospitalen om så att patienterna kunde ligga på rad i stora salar och vila, berättar Cecilia Riving.
Platsen spelade en viktig roll i den här behandlingen. De lasarettsliknande salarna var en symbol som kunde visa att patienterna faktiskt hade en sjukdom och att det inte handlade om anstalter där ”avvikande” personer enbart skulle låsas in och straffas.
Empati ett uttalat ideal
– Gemensamt för behandlarna inom de olika traditionerna är att de är upptagna av relationen med patienten och sin egen roll, säger Cecilia Riving.
Många behandlare, till skillnad från vad vi kanske tror idag, drevs också av ett brinnande engagemang för att hjälpa patienterna.
– De menade att det krävdes stor empati, men också auktoritet, för att behandlingen skulle kunna påverka. Auktoritet var en förutsättning för det förtroende som man ansåg var avgörande för en lyckad behandling. Förtroendet behövdes också för att patienten skulle känna sig trygg och öppna upp sig, vilket gav viktig kunskap om sjukdomen. Inom alla traditioner menade man att behandlaren måste vara en inkännande, pålitlig och hänsynsfull person för att kunna förstå patienten på riktigt, säger Cecilia Riving.
Historisk förståelse för dagens behandlingar
Det har forskats på behandlingstraditionerna var för sig tidigare, men ingen har tagit ett så stort grepp innehållsmässigt och om en så lång tidsperiod.
– Det är först på det sättet det blir möjligt att se större tendenser, mönster, överlappningar och revirstrider mellan de olika traditionerna om vilken roll behandlaren ska ha. Det ger en förståelse för varför psykiatrin och psykoterapin ser ut som de gör idag och en insikt i hur historiskt föränderliga de är, säger Cecilia Riving.
Bakom boken ligger studier av tryckt material, som avhandlingar, vetenskapliga artiklar, handböcker i läkekonst och fallstudier. Den är upplagd efter de olika komponenter som krävs för ett behandlingsmöte, det vill säga en behandlare, en plats, en kunskapsgrund och en faktisk relation med patienten.
Inte en behandlingsmetod som är rätt
– Människor är komplexa – ett eget universum – och därför finns det kanske inte bara en behandlingsmetod som är rätt, menar Cecilia Riving.
Hon tror att oavsett behandlingsmetod är medkänsla och förmågan att få till en relation mellan behandlaren och patienten av stor betydelse för hur det kommer gå. För att lyckas med detta krävs praktisk kunskap.
– Aristoteles kallar det fronesis. Idag kallar vi det ibland ”läkarblick” – en praktisk erfarenhet och intuitiv människokännedom som gör att behandlaren kan klara det oförutsägbara och oväntade i ett nytt möte, säger Cecilia Riving.
För att lindra psykisk ohälsa tror hon på en eklektisk modell, det vill säga att behandlaren lånar delar från de olika behandlingsmetoder som finns utifrån patientens person och symtom. Det är också viktigt att arbeta förebyggande.
– Hur vi behandlar och hur vi ser på de här tillstånden får oerhörda konsekvenser för de enskilda individerna, därför är det viktigt att vi pratar om det. Vi sitter inte med de färdiga svaren. Jag vill få till en diskussion om de här frågorna.
